like a starfish

Med fint och vackert sällskap satte jag mig i den minsta biosalong jag sett. Högst upp i mitten, humöret på topp och såg fram emot en bra film det jag fick var en flåsande olle sarri som antingen gick omkring eller så körde han bil. Man väntade hela tiden på att något skulle hända. Men det var bara ett långt elände allt ihop så smått bittra gick vi till världens och förtärde diverse alkoholhaltiga drycker och konverserade.Men nu är jag hemma sitter i vardagsrummet och tittar på road wars. Ska väl lägga mig snart.

Emelie och jag tittar på plastikoperationer "gone wrong". Vi skrattar och förvånas, till sist kommer vi till en tjej som gör att denna konversation blir till.

Usa är nog det mest censureringskåta landet någonsin. I vissa musikvideor där det förekommer ord som shit, fuck osv, censureras och det blir bara ett obegripligt läte. Men det är konstigt att de inte tål att höra fula ord i tv och musikvideor när de är är för krig, det är de som har playboy och det är de som har laglig porr. Det finns men de snackar inte om det. När jag vill höra min låt med ordet, shit eller fuck i vill inte jag att ordet ska censureras.

Det har aldrig varit meningen att dina känslor skulle ändras från den finaste vänskap till att bli den osäkraste rädslan. Jag är ledsen att jag är en del av den processen. Jag vill ställa det till rätta, vill du ge mig en chans till sötnos ? Det är inte samma sak utan dig.

Jag kan inte sova jag bara hostar och hostar..

Allt skakar.. Hur jag än gör vad jag än gör svartnar det för mina ögon och jag har ingen kraft emellan det hostar jag för allt jag är värd som om det inte fanns någon morgondag. Dagen har bestått av att vara på vårdcentralen, sitta på britsar tar blodprov och lämna kissprov och ta ett förnedrande EKG.

"Kvinna kallas den fullvuxna människan med biologiskt honkön till skillnad från en vuxen hane, som kallas man."

Det är natt, jag är trött men jag kan inte somna. Istället tog jag min röda morgonrock och gick med små försiktiga steg mot trappan ner mot vardagsrummet för att sedan slänga mig på soffan och dra till mig datorn, för att kunna få ventilera mig.. Det finns så mycket jag vill få ut, men samtidigt vet jag att det är samma saker jag hela tiden slänger ur mig så det känns som att jag inte kan eller vill det längre. Jag har inte samma ork dock, för något, någon eller mig själv. Jag som hade så mkt förståelse och lugn förr, och så mycket tro. Det är som bortblåst nu. Jag har i så många dagar, främst de senaste tre veckorna försökt komma till insikt vad det är som är värt att kämpa för. Jag har inte kommit på något än. (Nej jag ska inte ta livet av mig.) Jag vet inte hur jag ska ta mig ifrån denna gyttjepöl jag har stampat i sedan flera år tillbaka, (nej det är inte mer synd om mig än någonannan) men jag börjar bli så fruktansvärt trött på att jag knappt tagit ett enda litet steg sen jag var 14 år. Jag vill bara se att det finns någon slags förändring. Jag vill se ett enda litet steg. Jag vill se mirakel. Jag vill se att saker och ting utvecklas. För jag behöver det, för att orka fortsätta ha någon slags tilltro och hopp på framtiden. En sak är säker jag kommer inte bli 30 år och fortfarande trampa runt i samma gyttjepöl som när jag var 14, då får det vara bra. Det kommer inte hända.