like a starfish

Jag sitter här i vardags rummet efter en helt okej dag. Jag börjar läka nu, licking my wounds.. jag lyssnar nu på irländsk folk musik och älskar det, jag drömmer mig bort mot något annat land. Jag har inget här att göra, här i Sverige. Detta är min historia, vet inte vad jag ska tycka om det om jag ska vara ärlig. Jag gillar inte Sverige. Men det är ett bra land, man får gå i skolan, svarar ni när jag spyr ut mitt förakt mot detta kalla hemska land. Förresten det där med skola är en av delarna eller egentligen den största delen i det västerländska samhällets hjärntvätteri. 

Jag anser att vi i här i sverige föds upp och blir grundlurade. Jag vet några som känner som jag men det är ca 4 personer de andra som jag har snackat med om det här, förstår verkligen inte vad jag menar, skolan är ju det viktigaste som finns. Nej det är det inte enligt mig. Att lära sig att läsa,skriva och räkna det kommer man långt med, men det tar inte 12 år. Men vem fan har nytta av allt annat skit vi lär oss ? Vi ingår i ett system där alla går i skolan blir till en och samma person, vi är inga individer vi måste anpassa oss. Arbeta för andra, få lite pengar förlora massor med tid på att arbeta. Jag vill inte vara en del av detta jävla samhälle. Jag vill inte arbeta under större delen av mitt liv och inte ha en chans att förverkliga mina drömmar. Men samtidigt kan jag knappt göra något utan pengar. 

Från och med nästa vecka kommer jag att befinna mig i skolan kl 8.00 varje morgon och stanna kvar så länge jag orkar och kan. Inga problem på tisdagar,onsdagar och torsdagar. 

Har även fått en insikt om att jag har i princip hela mitt liv tänkt vänta bara de ska få se, när jag är så och så gammal då du. Vad jag menar är att jag har inte insett att detta nu är livet det har aldrig riktigt slagit mig helt. 

Jag hade nästan gett upp med allt men jag kämpar på igen med nya andetagtag och nytt hopp. Detta kommer bli bra jag kommer klara det här. Jag ska se mig själv med rättvisa ögon och stänga ute rösterna som säger annat.  

Fram till påsk kommer jag vara en liten pluggis så klappa mig på axeln !

(Det är helt otroligt hur två människor kan passa så bra, fysiskt och psykist. Jag hör verkligen hemma i nicklas armar)

Visst jag är glad för att jag mår bra det är jag men samtidigt ska man känna att man vill dö lite emellanåt bara för att helt plötsligt må helt okej ?

Jag fattar inte, kan någon förklara detta ?

Det känns helt knasigt.. 

Jag skiter i allt.. 

Jag vill bara slå och sparka något just nu.

För att citera ett citat jag läste någonstans så

"Jag vill inte dö men jag vill inte leva. "

Så känns allt just nu. 

Det finns en hel del positiva saker men jag tar inte upp det för det är vad ovanstående lista som har varit det mesta under den senaste tiden.  

Jag ska inom kort radera min existens på internet. 

En helt vanlig söndags morgon i februari månad och jag lyssnar på COUNTING CROWS och funderar på vad som dagen kommer ge, för gårdagen var givande och lång. Hittade lite av min själ i skogen. Fick fotoideer. Hjälpte syster med flytt var glad för hennes skull. Fick lite självmordstankar på bussen (de är borta, jag ska inte ta livet av mig har ingen aning om varför allt kändes så jävla jobbigt just då) pratade ut med vänner vilket var skönt, städade som en perfekionist på rummet. Duktigt sara. 

Det var går dagen det, idag har jag lite och göra faktiskt, jag har en del läxor ska hjälpa till att städa. Äta tre ggr som man ska vilket jag inte har gjort på kanske något år. Jag ska fota massor. Sedan ska jag ringa Nicklas och bara säga snuttiga saker och få honom att inse att han är så otroligt älskad. Jag saknar karln. 

Jag känner lite saknad över att syster ha flyttat men samtidigt är jag glad, för hon har kommit iväg, och hon bor i stan hur bra är inte det. 

   

Jag vill inte att mina "ungdomsdagar" ska vara kantade av demoner och spöken. Jag säger inte att jag vill vara lycklig och glad jämt och ständigt men snälla kan inte mina spöken och demoner försvinna ? Men det är säkert för mycket begärt.
 Det är på riktigt som om de lever i mig, förstör och gör allt fint till en jävla röra. Jag är inte starkare än de just nu. De får mig när som helst. Jag klarar inte av att stå emot. Jag vill inte att ni är inneboende längre..

Någon som vet hur man får de att sluta ?

Igår hade jag en hemsk dag. Det var inte specciellt roligt.
Men jag tog mig igenom det.
 
Idag känner jag mig helt okej. Men ändå verkligen inte.

Det här blev det sämsta inlägget ever. Så rörigt och handlar inte om något specciellt..

Je veux vous embrasser où nous sommes. = Jag vill kyssa dig var vi än är.

Är det bara jag eller finns det några av er som läser som känner att det är helt okej att pussa,kyssa/ hångla med sin käresta var man än är utan att en massa moraltanter och gubbar ska börja gnälla. Jag känner att jag har all rätt till att kyssa min lille nicklas när helst jag känner för det. Vad är det för hemskt med det undrar jag ? Visst man behöver inte kanske hålla på att jucka och tafsa på personen om barn finns i närheten men vad är det skamliga med lite kyssar och mysigt smek ? 

Jag fick personligen för ett par dagar sedan höra detta från en vän, nämner inga namn att jag kanske inte ska "hålla" på så mycket med nicklas om det är så att jag och vännen och nicklas typ tittar på film. ?!? WHAT ?? 

Visst jag respeterar hennes åsikter men jag tycker faktiskt inte att någon ska ha några direkta åsikter om vad någon annan får eller inte får göra, framförallt inte när det gäller kyssar och ligga brevid varandra. Vi har ju inte sex med varandra. 

Nej jag tycker att folk bara ska glädja sig åt andras kärlek och om det är så att de inte vill se kan de titta bort. 

För jag förstår det inte, innan jag hade pojkvän tyckte jag att det var lite "konstigt" att kyssas bland folk men då handlade det för mig om avundsjuka för att jag inte hade någon att mysa med. Alla har sett folk kyssas om det inte är på film så finns det lite varstans. Jag förstår faktiskt inte.. 

Alla har rätt att  kyssas ! 

Det är tråkigt för de som är moraltanter/gubbar som inte klarar av lite gammalt hederligt gos.

Du som läser detta kan väl skriva en kommentar om dina tankar angående om par som kysser varandra och myser "bland folk"?

Om du min vän läser detta, vill jag bara säga det att vill jag bara meddela det att jag menade inget ont personligen mot dig även fast jag inte håller med dig om denna åsikt så vet jag att det är ganska vanligt att folk "gömmer" sin kärlek och beröring för andra för att det är lite "skamligt".

Kan mycket väl tro att detta beror på att vi svenskar är relativt kalla och kanske inte visar så mycket känslor med kroppen. 

Kiss the ones you love!

(bilderna hittades på google, jag menar inget illa och om ägaren till bilderna blir sura meddela så tar jag bort de)

I have a secret to tell. Det här är på allvar ingen som helst rop på hjälp eller uppmärksamhets-fjortis-beteende, jag vill bara vara så rak och ärlig och jag vill få fram alla mina sidor, men framförallt skriva om mina små demoner. Vi har de allesammans, ni förstår nog vad detta inlägg kommer att handla om, och ni har alla gissat rätt mat eller snarare att äta. Alla vet innerst inne att detta är det viktaste för ens överlevnad och sådant man hör hela tiden, vi alla vet det så jag kommer inte skriva något om det utan det jag kommer skriva handlar om personliga upplevelser som jag har/haft med mat. Jag har kommit fram till att jag har någon slags störning när det kommer till mat eller om jag inte har det så kommer jag att få en om jag inte lägger om mitt tänkade och mitt sätt att äta, jag har aldrig varit en stor mat älskare, visst vissa rätter är super goda och då tar man en extra gång. 

Men till vardags så tycker jag att det är äckligt med mat, jag äter minimala portioner och lämnar så gott som alltid, jag är väldigt kräsen (den delen av köttet kan jag inte äta och det där var si så, detta är ett slags utdrag av mina tankar som jag har när jag sitter och äter) jag går hellre utan mat än att äta något jag inte gillar. Det är ofta så att det går en dag och så tänker jag hmm just det jag åt senast kl 12 igår, kanske dags att äta något har vi något gott hemma ? nej det har vi inte. Så därför äter jag istället onyttiga saker som tex godis för att på något sätt få lite energi det är väl därför jag inte är direkt smal men rent tekniskt eller hur man ska säga så tror jag att jag har näringsbrist. Av detta har jag börjat frysa, jag fryser konstant om händer och fötter och i allmänhet men mest om fötter och händer. Jag är trött, det svartnar ofta för mig. Jag orkar ingenting och det knakar i så gott som varje led i min kropp. Det är bristerna i detta beteende, jag har spytt galla för att jag har varit så hungrig (detta var ett par år sedan men ändå) jag har svimmat så ja jag borde ta tag i detta. 

Men jag ska vara ärlig, jag gillar känslan av att vara tom i magen det är det som gör mig mest orolig, jag tycker att det är jobbigt hela processen med mat, att tillaga, att tugga och att sedan känna sig full i magen av det att känna sig mätt. Jag gillar när man kommer över den där tröskeln när man är väldigt hungrig i ett par timmar och sedan får man skitont i magen i några minuter helt plötsligt så släpper det och man är inte ett dugg hungrig. Det är mer det här psykiska som skrämmer mig mer än att jag kanske har näringsbrist osv. Jag vet faktiskt inte varför. Jag ska inte ljuga jag vill gärna gå ner ett par kilo, men jag vill bara meddela det att jag äter inte inte  för att bli smal, jag vet hur man ska göra för att gå ner i vikt det är bara det att jag är så damn lasy. Eftersom att jag inte äter så har jag ju ingen ork till motion även fast jag älskar att promenera i någon timme eller två eller kanske springa en stund så klarar jag det inte. Pga my lack of enegery.

Jag har även väldigt skeva bilder av kroppar och utseenden överhuvudtaget, jag har under många år kanske sedan 13 jämfört mig själv med kändisar och sett deras kroppar som det ideala och vackra och insett att jag inte sett ut så och bara klankat ner på mig själv. Sett att JAG är felet om jag bara tränade någon gång i veckan skulle jag se ut så. Men det funkar inte, jag har visserligen kommit långt och gillar idag min kropp men detta med att jag inte äter börjar oroa mig så jag ska ta tag i det. 

Det blev ett väldigt långt inlägg idag. 

Just det ett bevis på hur mkt mina matvanor har förändrats under ett och ett halvt år är att förr kunde jag äta en hel pizza och bli sådär väldigt mätt nu klarar jag knappt en halv då står det mig upp i halsen så min magsäck måste ha dragit ihop sig.  

En grej till, jag tycker tyvärr också att tjejer som ser lite anorexisvaga/sjuka ut ser ganska bra ut. Det är inget bra ideal och 

jag kommer nog aldrig dit vilket är tur men ändå. Jag vill även se och känna mina ben, ni hör ju vart detta går till och jag ska ändra mig innan det är försent. Det är nog inte bra att vilja känna och se ens revben och höftben eller ryggkotor. 

Ta hand om er. Ni är vackra oavsett form och storlek. 

Ät och må bra. 

"I'll grow back like a Starfish", det betyder för mig att smärta och hemska upplevelser kan eller snarare kommer att bli vackert och att man växer och blir så mycket vackrare och starkare. Det är mycket också pånyttfödelse en ny början vilket har betytt väldigt mycket för mig. Jag har ofta behövt avslut och ny början till saker. Få börja om och lära sig av sina misstag. Det är också för mig en låt som handlar om att man till slut ska kunna accpetera och älska de sidor av en själv som man inte gillar eller inte kan accpetera.  Därför gillar jag Antony Hegarty så mycket också. Han skriver mycket om sexuell förvirring osv också vilket jag är väldigt intresserad av. Hans musik är helt otrolig och hans röst är så vacker och unik. Jag lovar hans röst är helt otroligt. Jag lägger in musik videon till Cripple and starfish. Så slipper ni fixa låten på andra sätt. 

Nej men jag rekomenderar honom starkt han har ett väldigt vackert och konstnärligt utseende. 

För ett par dagar sedan hittade jag en liten del av mig själv, sådant händer mig ibland. Man hittar det där som får en att förstå, mycket svårt att säga vad det är eller vad det är man förstår men jag bara förstod mig själv. Jag har mycket kvar att lära mig men jag går framåt vilket är otroligt skönt. Jag känner även mycket mer vad ska man säga accepterande och "gillande" för min kropp. Det är ju helt otroligt att jag gör det det är väldigt härligt. Det var det jag hade att säga om mina nya insikter. Jag känner förresten inte längre att mitt ansikte&kropp inte är jag. Det är en av mina allra största segrar som jag har vunnit under den senaste tiden. Jag har inte på länge heller känt och fått panik över att jag är ful och tjock. Det är helt underbart. Jag är på väg. 

För första gången hade jag även riktigt roligt på en "fest" så att säga, det var riktigt trevligt, tror det var för att jag vann även BUZZ över tiotal grabbar och en tjej som är minst 3 år äldre, den äldsta är född 82. De andra runt 88. Så det var verkligen IN YOUR FACES !!! 

GIRL POWER. 

Ja men det var en mycket trevlig dag, det var ju min karls födelsedag, hela 21 år fyllde han. Happy birthday. Jag älskar dig hoppas att du gillade allt som födelsedagen gav dig och att ditt tjugoförsta år blir ditt bästa. 

(jag för någon månad senare, väldigt sminkad, tuttar överallt)