like a starfish

I have a secret to tell. Det här är på allvar ingen som helst rop på hjälp eller uppmärksamhets-fjortis-beteende, jag vill bara vara så rak och ärlig och jag vill få fram alla mina sidor, men framförallt skriva om mina små demoner. Vi har de allesammans, ni förstår nog vad detta inlägg kommer att handla om, och ni har alla gissat rätt mat eller snarare att äta. Alla vet innerst inne att detta är det viktaste för ens överlevnad och sådant man hör hela tiden, vi alla vet det så jag kommer inte skriva något om det utan det jag kommer skriva handlar om personliga upplevelser som jag har/haft med mat. Jag har kommit fram till att jag har någon slags störning när det kommer till mat eller om jag inte har det så kommer jag att få en om jag inte lägger om mitt tänkade och mitt sätt att äta, jag har aldrig varit en stor mat älskare, visst vissa rätter är super goda och då tar man en extra gång. 

Men till vardags så tycker jag att det är äckligt med mat, jag äter minimala portioner och lämnar så gott som alltid, jag är väldigt kräsen (den delen av köttet kan jag inte äta och det där var si så, detta är ett slags utdrag av mina tankar som jag har när jag sitter och äter) jag går hellre utan mat än att äta något jag inte gillar. Det är ofta så att det går en dag och så tänker jag hmm just det jag åt senast kl 12 igår, kanske dags att äta något har vi något gott hemma ? nej det har vi inte. Så därför äter jag istället onyttiga saker som tex godis för att på något sätt få lite energi det är väl därför jag inte är direkt smal men rent tekniskt eller hur man ska säga så tror jag att jag har näringsbrist. Av detta har jag börjat frysa, jag fryser konstant om händer och fötter och i allmänhet men mest om fötter och händer. Jag är trött, det svartnar ofta för mig. Jag orkar ingenting och det knakar i så gott som varje led i min kropp. Det är bristerna i detta beteende, jag har spytt galla för att jag har varit så hungrig (detta var ett par år sedan men ändå) jag har svimmat så ja jag borde ta tag i detta. 

Men jag ska vara ärlig, jag gillar känslan av att vara tom i magen det är det som gör mig mest orolig, jag tycker att det är jobbigt hela processen med mat, att tillaga, att tugga och att sedan känna sig full i magen av det att känna sig mätt. Jag gillar när man kommer över den där tröskeln när man är väldigt hungrig i ett par timmar och sedan får man skitont i magen i några minuter helt plötsligt så släpper det och man är inte ett dugg hungrig. Det är mer det här psykiska som skrämmer mig mer än att jag kanske har näringsbrist osv. Jag vet faktiskt inte varför. Jag ska inte ljuga jag vill gärna gå ner ett par kilo, men jag vill bara meddela det att jag äter inte inte  för att bli smal, jag vet hur man ska göra för att gå ner i vikt det är bara det att jag är så damn lasy. Eftersom att jag inte äter så har jag ju ingen ork till motion även fast jag älskar att promenera i någon timme eller två eller kanske springa en stund så klarar jag det inte. Pga my lack of enegery.

Jag har även väldigt skeva bilder av kroppar och utseenden överhuvudtaget, jag har under många år kanske sedan 13 jämfört mig själv med kändisar och sett deras kroppar som det ideala och vackra och insett att jag inte sett ut så och bara klankat ner på mig själv. Sett att JAG är felet om jag bara tränade någon gång i veckan skulle jag se ut så. Men det funkar inte, jag har visserligen kommit långt och gillar idag min kropp men detta med att jag inte äter börjar oroa mig så jag ska ta tag i det. 

Det blev ett väldigt långt inlägg idag. 

Just det ett bevis på hur mkt mina matvanor har förändrats under ett och ett halvt år är att förr kunde jag äta en hel pizza och bli sådär väldigt mätt nu klarar jag knappt en halv då står det mig upp i halsen så min magsäck måste ha dragit ihop sig.  

En grej till, jag tycker tyvärr också att tjejer som ser lite anorexisvaga/sjuka ut ser ganska bra ut. Det är inget bra ideal och 

jag kommer nog aldrig dit vilket är tur men ändå. Jag vill även se och känna mina ben, ni hör ju vart detta går till och jag ska ändra mig innan det är försent. Det är nog inte bra att vilja känna och se ens revben och höftben eller ryggkotor. 

Ta hand om er. Ni är vackra oavsett form och storlek. 

Ät och må bra.