like a starfish

Det är natt, jag är trött men jag kan inte somna. Istället tog jag min röda morgonrock och gick med små försiktiga steg mot trappan ner mot vardagsrummet för att sedan slänga mig på soffan och dra till mig datorn, för att kunna få ventilera mig.. Det finns så mycket jag vill få ut, men samtidigt vet jag att det är samma saker jag hela tiden slänger ur mig så det känns som att jag inte kan eller vill det längre. Jag har inte samma ork dock, för något, någon eller mig själv. Jag som hade så mkt förståelse och lugn förr, och så mycket tro. Det är som bortblåst nu. Jag har i så många dagar, främst de senaste tre veckorna försökt komma till insikt vad det är som är värt att kämpa för. Jag har inte kommit på något än. (Nej jag ska inte ta livet av mig.) Jag vet inte hur jag ska ta mig ifrån denna gyttjepöl jag har stampat i sedan flera år tillbaka, (nej det är inte mer synd om mig än någonannan) men jag börjar bli så fruktansvärt trött på att jag knappt tagit ett enda litet steg sen jag var 14 år. Jag vill bara se att det finns någon slags förändring. Jag vill se ett enda litet steg. Jag vill se mirakel. Jag vill se att saker och ting utvecklas. För jag behöver det, för att orka fortsätta ha någon slags tilltro och hopp på framtiden. En sak är säker jag kommer inte bli 30 år och fortfarande trampa runt i samma gyttjepöl som när jag var 14, då får det vara bra. Det kommer inte hända.